Idealen idag är svåra att uppnå.
Jag satt nyss och läste Blondinbellas blogg, hon har helt rätt i det hon skriver. Hur orkar vi? Jag själv kan se mig själv i mycket av det hon beskriver. Mångas liv set ut just såhär. Kraven är så otroligt stora idag, både i skolan och som individ själv. Idealen har blivit för svåra att leva upp till och ingen klarar av att leva upp till dessa. Skenet bedrar och det kan se ut som man gör det - men innerst inne måste man må dåligt.
Jag mådde otroligt dåligt för några årsen. Jag hade en stor press på mig själv, som jag själv skapat. Jag är äldst bland mina syskon, jag har alltid tyckt om mat och inte brytt mig så värst mycket om min vikt, hur jag ser ut med mera. Medans mina syskon är otroligt utseendesfixerade, speciellt mina två yngre systrar. Detta satte genast igång mig, jag började äta mindre, kollade vikten flera gånger om dagen. Jag kände på låren, speglade mig. Det jag såg var hemskt, jag var hemsk i mina ögon.
När man sedan kom upp i en viss ålder och började man träffade killar, genast ökade pressen mer. Man skulle se bra ut 24 /7, man skulle ha rakade ben och fina underkläder, även om ingen tittade. Nu när jag tänker tillbaka det var det mest för min egen skull, man kände sig fin och visst är det så, underkläderna gör mycket - även om ingen ser. Så kan jag känna än idag, men jag låter aldrig det mer styra mitt liv. Jag hatade mitt utseende, jag hatade mig själv ett tag. Hata är ett fruktansvärt stark ord, men det är det enda ordet som kan beskriva hur jag kände då.
Idag vet jag att jag ser bra ut, jag gillar min kropp som den är och jag försöker inte vara någon annan än den jag är. Jag äter precis hur mycket jag vill, vad jag vill. Men jag tänker endå lite på vad jag stoppar i mig, det är viktigt att ha en sund inställning till mat. När jag träffar killar idag, ( det låter som jag alltid gör det, vilket jag inte gör.) är jag mer lugn. Jag är den jag är och jag försöker inte vara någon annan. Det är viktigt att man är sig själv.
Trots min klump i magen känner jag mig speciell. Det är väl så när man vet att någon tycker om en. Det är en härlig känsla som aldrig ska försvinna, det pirrar sådär mysigt i kroppen. Kan det vara kärlek som smygit in i mitt liv?
Jag mådde otroligt dåligt för några årsen. Jag hade en stor press på mig själv, som jag själv skapat. Jag är äldst bland mina syskon, jag har alltid tyckt om mat och inte brytt mig så värst mycket om min vikt, hur jag ser ut med mera. Medans mina syskon är otroligt utseendesfixerade, speciellt mina två yngre systrar. Detta satte genast igång mig, jag började äta mindre, kollade vikten flera gånger om dagen. Jag kände på låren, speglade mig. Det jag såg var hemskt, jag var hemsk i mina ögon.
När man sedan kom upp i en viss ålder och började man träffade killar, genast ökade pressen mer. Man skulle se bra ut 24 /7, man skulle ha rakade ben och fina underkläder, även om ingen tittade. Nu när jag tänker tillbaka det var det mest för min egen skull, man kände sig fin och visst är det så, underkläderna gör mycket - även om ingen ser. Så kan jag känna än idag, men jag låter aldrig det mer styra mitt liv. Jag hatade mitt utseende, jag hatade mig själv ett tag. Hata är ett fruktansvärt stark ord, men det är det enda ordet som kan beskriva hur jag kände då.
Idag vet jag att jag ser bra ut, jag gillar min kropp som den är och jag försöker inte vara någon annan än den jag är. Jag äter precis hur mycket jag vill, vad jag vill. Men jag tänker endå lite på vad jag stoppar i mig, det är viktigt att ha en sund inställning till mat. När jag träffar killar idag, ( det låter som jag alltid gör det, vilket jag inte gör.) är jag mer lugn. Jag är den jag är och jag försöker inte vara någon annan. Det är viktigt att man är sig själv.
Trots min klump i magen känner jag mig speciell. Det är väl så när man vet att någon tycker om en. Det är en härlig känsla som aldrig ska försvinna, det pirrar sådär mysigt i kroppen. Kan det vara kärlek som smygit in i mitt liv?
Kommentarer
Trackback
